Hemma?

Jag har en rädsla. En rädsla för att åka hem till pappa. Till stockholm. Jag vill inte ha förväntningar på att en hund kommer hoppa på mig när jag stiger in genom dörren. För det kommer det inte finnas. Amber finns inte, och i mitt huvud existerar det inte. Jag kommer inte fatta det förrän jag är där, det har jag sagt hela tiden. Och imorgon gäller det. Imorgon är jag där, imorgon kommer min hjärna fatta att det finns inget där. Amber är borta, förevigt, och hon kommer inte komma tillbaka. När jag skriver detta är jag tom på ord. Jag saknar dig Amber, det kan jag inte säga än. För i mitt hjärta finns du fortfarande och kommer alltid göra, men jag är inte medveten om att du inte vandrar på jorden längre, så för mig gör du det. Imorgon gäller det älskling. Imorgon.